En dag när pojken var ute i skogen och vandrade fick han syn på en liten kanin som satt och åt gräs i skogsbrynet. Han fick en plötslig lust, precis som han brukade få, att försöka komma så nära kaninen som han bara kunde. Han tog några beslutsamma steg mot kaninen samtidigt som han klappade ljudligt i händerna och ropade glatt "här kommer jag!". Kaninen, som ryckte till och ögonblickligen slutade mumsa på gräset, satt blick stilla i en halv sekund och försvann sedan i en rasande fart in i en skogsdunge. När pojken kom fram till skogsbrynet där kaninen suttit var där tomt. Pojken suckade och tänkte "inte den här gången heller". Han satte sig ned på marken och kisade bort mot skogsdungen där kaninen försvunnit. "Vad gör jag för fel?", tänkte han förbryllat.
Innan han hunnit följa sina tankar mycket längre rasslade det till i en buske en bit bort. Där skymtade en vacker, guldbrun räv i solljuset. Pojken blev mycket förtjust och var snabbt på benen. Han ropade "här kommer jag!" och klappade glatt i händerna. Räven fick syn på pojken och satte av inåt skogen. Rusandes efter och klappandes i händerna följde pojken räven in i skogen. Eftersom räven kilade mycket snabbare än vad pojken kunde springa, blev pojken snart långt efter. Till slut försvann räven ur sikte och pojken saktade in och stod andfådd och såg sig om. Han satte sig på marken för att vila, utmattad som han var efter jakten. Han lutade ryggen mot mjuk mossa och kände sig plötsligt mycket trött. Han hade varit ute i skogen hela dagen utan att stanna och vila sig. Efter några ögonblick blev hans ögonlock tunga och han gled in i sömnens värld.
Det var en stor sfär, som minskade och ökade lite i storlek när den liksom pulserade. Han var inne i sfären, utanför den fanns ingenting. Sfären var skogen. En bit bort från honom stod någonting. Han kunde inte avgöra vad det var. När han tittade men ena ögat liknade det något slags djur. Men när han blundade och tittade med det andra ögat såg det ut mer som en människa. Vad det än var tyckte han att det var vackert. Han gick närmare, utan att yttra ett ljud. Någonting stod kvar. Till slut stod han alldeles nära någonting och han kunde känna en mjuk värme som omslöt honom. Den stora sfären skakade till och han föll plötsligt åt sidan, nedåt.
Han ryckte till. Han lyfte sitt huvud från mossan och satte sig upp. Han frös lite och luften omkring honom var fuktig och frisk. Det var skymning i skogen. Han tänkte att det nog vore bäst att ge sig av hemåt innan natten kom. Stigarna slingrade sig genom skogen, och eftersom han var van att hitta i skogen var han snart nära sitt hem. Men innan han hann skymta sin lilla stuga såg han något röra sig bland träden. Han såg direkt att det var en lokatt, den vackraste lokatt han någonsin sett. Tänk om han kunde komma nära denna underbara varelse! Han smög försiktigt fram mot lokatten. Den hade inte sett honom ännu. Ljudlöst närmade pojken sig lokatten och var snart alldeles intill djuret. När han var framme stod den fortfarande vänd åt ett annat håll utan tecken på att ha upptäckt honom. Pojken sträckte ut handen för att röra vid djuret. Hans hand rörde vid lokattens blanka päls, och den vände sig sakta om och tittade på pojken. Han fylldes av en pirrande känsla, men också av förundran. Pojken log och tänkte "den tycker väl om att bli klappad".
Efter den dagen kunde pojken klappa skogens alla djur, och det trivdes han med.