KONSTEN ATT GÖRA ETT INTRYCK En novell av Pierre Gander Juni 1996 Det var nära på att han inte såg föremålet som kom rusande rakt emot honom i huvudhöjd. I en instinktiv rörelse kastade han upp händerna och fick tag i något. Han tittade ner och såg sina händer gripa om en cirkelrund skiva av hård plast. "Du får vara lite mer uppmärksam när du kastar frisbee!", ropade någon. Han hade för några sekunder låtit sina tankar ta med honom på en liten resa in i det förflutna. Omvärlden, bestående av hans före detta klasskamrater uppställda i en ring för frisbeekastning, hade tillfälligt upphört att existera. Alla utom hon, flickan som stod till höger om honom i ringen, hon som nu hade startat denna tankeflykt vilken närapå kostat honom en huvudskada. Det var flera år sedan han tänkt på henne. Flera år tills idag. Han singlade iväg frisbeen till någon i ringen. Han mindes första gången de pratade. Det var på den allra första festen, en sådan fest som var till för att sammanföra de äldre studenterna med de nya. Hon var ny. Han var ny. De satt på golvet mot en vägg och hon var oerhört söt. Att sedan samtalet flöt på -- vilket inte hörde till det vanliga när han försökte sig på att tala med någon okänd -- och hon dessutom visade sig vara snäll och trevlig, gjorde inte helhetsintrycket sämre. Hennes leende var berusande. Frisbeen seglade förbi honom från vänster och fortsatte en bit tills flickan till höger om honom fångade den med utsträcka händer. Det var något elegant och samtidigt charmigt tafatt i hennes sätt att ta emot kastet. "Åh gud, hon ser fortfarande underbar ut", tänkte han. "Trots alla dessa år som gått och allt som hänt kan jag knappt släppa henne med blicken". "Det är inte klokt att känna så här", tänkte han i nästa sekund. "Det är absolut inte etiskt alls, hon har ju pojkvän och allt. Kanske är de till och med gifta, vad vet jag? Man får helt enkelt inte tänka så här. Är inte det till och med ett budord?". På samma vis hon hade fångat frisbeen nyss kastade hon den vidare till någon i ringen. Den gled ljudlöst fram genom luften. Han undrade varför han inte hade gjort något när det väl fanns en möjlighet, för länge sedan, då de fortfarande gick i samma klass. Det hade förstås varit helt typiskt honom, att aldrig agera efter sin vilja. Att aldrig våga agera efter sin vilja. Eller kanske kändes inte saken tillräckligt viktig då? Han mindes inte riktigt hur det var. Frisbeen kom emot honom och han fick precis tag i den innan den lyfte på en liten uppåtvind som blåste upp från ingenstans. Han kastade frisbeen till henne. På något sätt blev inte kasten till henne lika bra som de till de andra i ringen. Blev han på något sätt aningen distraherad när det gällde att kasta till henne, månntro? Hon lyckades i alla fall fånga den och snart seglade den iväg vidare till någon annan i ringen. En lustig detalj fick honom att le lite för sig själv. Han mindes att en sak, en speciell liten sak, hade haft effekt på honom när han först träffade henne. De hade diskuterat litteratur, och det visade sig att hon gillade den författare som råkade vara hans absoluta favoritförfattare. Han tänkte att det väl är så med intressen -- när någon delar ens intressen är det generellt så att ens aktning för denna person stiger. "Om jag bara kunde göra något intryck på henne", viskade en liten röst inom honom plötsligt. Han kunde inte låta bli att tänka vidare på tanken. "Något hon kommer att minnas, något som varar längre än detta korta möte...". Frisbeen kom flygande till hans hand och han fångade den. Gradvis gled hans tankar vidare på det spår de nyss utstakat. I hans hand vilade en kall, hård skiva av plast, men han var omedveten om den nu. Hans uppmärksamhet var djupt inne på upptäcktsfärd i en djungel av lösa tankar. Innan han riktigt förstått vad han gjort lämnade frisbeen hans hand i ett hårt kast. I nästa sekund blev han medveten om att banan för detta närmast projektil-liknande föremål var mycket illavarslande. Alldeles för snabbt rusade den snurrande skivan av plast rakt åt höger, i direkt kollisionskurs med det vackra huvudet på en flicka från det förflutna. Hon hann inte få upp händerna som skydd utan tog emot en hård stöt i pannan. Allt blev tyst och stilla för ett ögonblick. Hon stod där orörlig under detta ögonblick, liksom förvånad över vad som hänt. En hissande känsla inom honom. Hon föll sakta ihop på marken. En isande känsla inom honom. Nog hade han gjort ett intryck minsann.